Ingenting skapade allt

Innan början fanns det något som inte är något. Alltså ingenting. Men eftersom inget inte kan bli något måste det där ju vara rena struntpratet. Eller vad tycker du?
       Men alltså, om det redan fanns något, då kan det inte ha varit början, utan då var det fortsättningen. Och att börja en berättelse med fortsättningen verkar lite otraditionellt. Fast egentligen är hela berättelsen ganska ovanlig så det är kanske inte hela världen om den även börjar lite knasigt. Det är ju trots allt inte varje dag ett helt nytt universum skapas.
       Hur ska vi då få ihop det där med att det redan fanns något innan något fanns?
       Tänk dig, att tiden inte är på riktigt liksom, att den bara är något som vi människor har hittat på för att begripa vad som händer omkring oss. På samma sätt som vi i tusentals år har kommit på en massa gudar och udda varelser som skulle förklara allt det som annars var oförklarligt. Som Thor och hans hammare Mjölner som skapade åskan. För att vikingarna annars inte fattade ett dugg av hur det kunde bli en massa blixtar och dunder.
       Nu tror vi inte på Thor längre. Vi behöver inte honom, för vi vet att det är moln som krockar med varandra. Typ.
       Okej, men så där är det kanske också med tiden. Den är något vi har kommit på för att kunna prata om saker som vi annars inte kan sätta ord på. Som att dagarna och livet tar slut och att vissa saker hände för två hundra år sedan och inte i höstas. Men tänk nu så här. Om tiden inte finns egentligen, då har det inte heller kunnat finnas en annan tid då inget fanns. Det finns ingen början. Ingen fortsättning. Det finns bara förändringar av det som är. Som två atomer som träffas och blir till en molekyl. Det finns ingen tid utan de två atomerna, det finns bara ett tillstånd då de var fria och ett tillstånd då de gifte sig med varandra. Ingen smekmånad heller. Bara smek.
       Då så, nu har jag i alla fall försökt att förbereda dig lite. Häng med på resan.

Historien om skapelsen låter så här. Du får själv välja om du tror på den.
       Innan början började på riktigt fanns en liten ensam atom som kallade sig Ingenting. Ingenting var en mycket speciell atom vars partiklar var fulla av enorma superkrafter, men det visste hon inte. Det fanns nämligen ingen där som kunde berätta det för henne. Därför svävade Ingenting lite planlöst runt, på det där speciella sättet som bara ensamma atomer kan sväva, och trodde att hon var en ynklig och svag atom alldeles utan betydelse. Känslan gjorde henne mycket sorgsen.
       Grejen med sorg är att den blir större om man inte har något annat att tänka på, så Ingentings sorg bara växte och växte tills den var så stor och mäktig att hennes inre inte kunde bära den längre. Hela hon rasade ihop av sorg och magen kändes som en storm av ledsenhet som drog och slet i henne. Den började till och med dra och slita i tomrummet kring henne och det var då hon upptäckte sina superkrafter.
       Ur det tomma intet började först en, sedan två och efter ett tag flera miljarder partiklar att samlas till atomer och komma rusande mot henne i universums första och mest fantastiska gruppkram. Ingenting var plötsligt en del av allting. Och hon var alldeles lycklig!
       Hon tittade upp och såg hur lysande stjärnor hade bildats kring henne, medan hon hade varit uppslukat av sin känsla av ensamhet. Det fanns planeter och månar och stjärnor så varma att de blev till solar och… vad var det där? En av planeterna var full av… ja, hon visste inte vad det var. Liv?
       På alla andra planeter var det atomernas superkrafter som styrde allt enligt fasta regler och rutiner som de inte själv hade någon kontroll över. Men planeten Jorden verkade skapa sina egna regler. Den till och med ändrade dem hela tiden. Atomerna på Jorden kunde bygga varelser. Växter, svampar och djur. Och varelserna kunde sedan styra över atomerna. I alla fall lite. En ko kunde äta gräs och skapa mjölk. En katt kunde äta möss och komma in i värmen hos en människa som tack. Människan, i sin tur, bemästrade kolet och syret på ett helt makalöst sätt så katten aldrig behövde frysa, fast solen vilade på andra sidan jorden. Massvis med mikroskopiska solar kunde de skapa. Människorna. Inne i sina hus, som de hade byggt genom att stapla miljarder och åter miljarder av andra atomer på sätt som atomerna aldrig själv skulle ha haft fantasi till att stapla sig själv.
       Ingenting drömde om att resa till jorden på svansen av en komet. Men hon visste, att då skulle det inte finnas någon jord att resa till utan med ett slag skulle alla dessa fantastiska atomer rivas ifrån varandra, vissa till och med bli till hemlösa partiklar igen, och tvungna att leva enligt samma tråkiga regler och rutiner som resten av universum. Så hon tittade bara. Och njöt.
       Några av atomerna därnere levde i stora, lyckliga molekylfamiljer. Andra var alldeles nöjda med att inte ha någon att hålla i handen. De var bara glada att ha en massa kompisar i närheten som betedde sig likadant som dem. Och sen var det de som trivdes i par. Några i fasta relationer och andra mer benägna att byta partner lite då och då.
       Ja, det är med molekyler som med människor. Vissa är bättre på att hålla ihop än ändra. Vissa lever i äktenskap som de kämpar för att ta sig ur och andra råkar hamna nära någon som gör dem illa. Men de flesta är i grunden ganska nöjda med tillvaron.

Nu vet du hur allting skapades. Eller nej. Du vet hur allting förändrades. Hur är det med dig själv då? Är även du byggd av osynliga, små partiklar som bildar atomer som sedan bildar molekyler? Ja, det är du. Och det visste du kanske redan innan. Men har du tänkt på, att de allihop var något annat innan de blev du?
       Egentligen kan man säga att hela du är ett gigantiskt kringvandrande molekylsamhälle. Jag med. Och när vi dör en dag, då försvinner vi inte. Det är bara det att alla molekylerna som lever i samhället får leta nya bostäder. Några flyttar in i en liten mus. Andra blir en del av ett hus. Vissa bildar moln och hittar på regniga väderbus.

Jag tror, du kan se det nu. Att inget inte finns. Det enda som finns är… allt. Ingen början. Inget slut. Bara spännande förändringar. Och det är ditt uppdrag att skapa din. Krydda den gärna med kärlek. I rågade mått.

   Rikke Henriksen